Damned if you do - damned if you don’t…

…eller nu får det vara nog! Ny text i Aktuellt i Politiken:

Sverige befinner sig i en ekonomisk kris. På Socialdemokraterna åvilar ett enormt ansvar att utveckla en oppositionspolitik som bidrar till att lyfta Sverige ur krisen. Ändå har vi fastnat i en destruktiv ledarskapsdiskussion.

Vi yngre har bara sett ett annat socialdemokratiskt ledarskap än Mona Sahlins. Göran Perssons. Tre saker har stannat i mitt minne från Göran Perssons tid som partiordförande:

1. Maxtaxan. Valrörelsen 1998 var loj. Bland oss som jobbade i valrörelsen infann sig aldrig inspirationen. Inte konstigt eftersom vi framför allt sprang omkring och försvarade historiens största sanering av den svenska ekonomin. Jag satt i en kampanjbuss när jag på radio fick höra om maxtaxan inom förskolan för första gången. Ingen intern diskussion eller någon beslutsprocess hade tagits. Göran Persson hade kommit på maxtaxan på egen hand. Säga vad man vill om frågan i sig men speciellt förankrat var det inte i partiet.

2. Föräldraförsäkringen. På partikongressen 2005 skulle striden om föräldraförsäkringen avgöras. Mer individualiserad eller inte. Vi som var engagerade i frågan hade rustat oss till tänderna för en viktig debatt som vi tyckte skulle leda till en mer jämställd familjepolitik. Två timmar innan debatten började satte partiordförande ned foten. Det blir ingen ytterligare individualisering av föräldraförsäkringen. Ridå. För första gången funderade jag allvarligt på om det här var ett parti för mig.

3. Ignorerandet. Veckorna efter valförlusten stod den dåvarande ekonomisk-politiske talesmannen Pär Nuder och föredrog det ekonomiska läget på möte med socialdemokratiska riksdagsgruppen. Ordförande är Göran Persson, nybliven oppositionsledare. Plötsligt ringer hans telefon. Inför 131 nyvalda socialdemokratiska riksdagsledamöter och en hel stab tjänstemän tar han upp telefonen och svarar. Och han försöker inte avsluta samtalet utan fortsätter. Jag funderade. Om han gör så här mot Pär Nuder som han ändå respekterar, vad kan han då göra mot den han inte gillar?

Men Persson avgick och vi valde Sahlin. Valet var medvetet och klokt. Vi ville ha ett lyssnande och breddat ledarskap. Plötsligt började ledamöterna i riksdagsgruppen begära ordet på mötena. Det började surras runt mötesbord och i korridorer. Det pratades politik och personfrågor och folk vågade faktiskt ha olika åsikter. Själv kände jag en enorm lättnad – för jag kan vara först på att skriva under på att jag inte vågade vara speciellt modig under det förra ledarskapet.

Men det hann knappt gå ett år med Sahlin förrän en ny sorts kritik kom. Det vi längtade efter och röstade fram duger tydligen inte längre. Öppna demokratiska processer betyder numera att partiledaren är slapphänt. Ett breddat ledarskap innebär idag tydligen att partiordförande inte har några egna åsikter och därför lejer ut alla viktiga frågor på andra. Och en tydligare kommunikativ förmåga har degraderats till att hon pratar för släpig stockholmska. Det kallas dubbel bestraffning. Man tycker att Mona Sahlin gör fel vad hon än gör. Och istället för att framföra det direkt till henne häver man ur sig dräpande kommentarer så fort en mikrofon sticks fram under hakan. Vi är ena nyttiga idioter och våra egna främsta motståndare i nästa val. På Rosenbad sitter en högerregering och gnuggar sina i övrigt passiva händer. Högerblaskornas ledarskribenter jublar.

Nu får det vara nog! I mars 2007 valde vi den bästa partiledaren. Hon har kompetens och erfarenhet att bli statsminister och med henne kan Socialdemokraterna leda Sverige ur krisen. Hon har varit med om det förr. Om vi inte sätter krokben för henne själva, förstås.

Det innebär inte att jag tycker som Mona Sahlin i alla politiska frågor. Det vet hon – och det behövs inte speciellt mycket mod att säga det. Men jag har ett fullständigt förtroende för hennes ledarskap.