Har du också tröttnat? Ser jag en prinsessbröllopsreferens till smälter jag ner och förvandlas till lila bröllopsglasyr på deras mazariner. Låt oss få slippa! Och då är det förträffligt att Jens Ganman har skrivit sommarens mest trallvänliga och talande låt:
Archive for the 'Hur svårt kan det vara?' Category
Tack Umeå Universitet och den sociologiska institutionen för att ni satt fakta bakom alla andra logiska argument.
Madelene Nordlunds avhandling vid institutionen visar att lägre a-kassa inte ökar arbetslösas motivation till att söka arbeten. Jag ger er några sekunder…
så, då har vi avklarat det ämnet. I takt med att arbetslösa inte heller kan konsumera på den pissiga ersättning man får minskar också fler arbeten eftersom efterfrågan minskar.
Den moderata jobbpolitiken, som bygger på att staten ska göra det jävligt för så många människor som möjligt, för att dessa ska göra allt i sin makt för att skaffa vilket jobb som helst, bör självklart kritiseras ur ett ideologiskt perspektiv. Nu görs det även i praktiken.
Umeå Universitet visar det tydligt: hungriga vargar jagar inte bäst… troligtvis eftersom människor inte är djur:
Man kan inte annat än älska den här kvinnan! Katarina Brännström är den sanna nyliberalen. Både när det kommer till hennes ekonomiska och samhälleliga analys.
Riksdagsledamoten skriver på sin blogg att hon tror att ökade ekonomiska skillnader ökar tillväxt, efterfrågan och arbeten. Jag undrar vart Katarina har varit under de senaste 30 åren? Missade hon Thatcher och Reagans flopp? Nej! Hon är en hängiven och ärlig (till skillnad från Reinfeldt) moderat! Gotta love it!
Myten om att inkomstkillnader krävs för framgång på individuellt och samhälleligt perspektiv måste dö.
Om den tesen stämde skulle den socioekonomiska rörligheten, klassresor, i USA och Englad som är I-länder med störst skillnader, öka. Det gör den inte och har aldrig gjort. Den sociala och inkomstbaserade rörligheten ökar i ett samhälle med så många verktyg och politiska jämlikhetsreformer som möjligt – se Sverige på 60 och 70-talet.
Utöver låglönejobb och dumppriser på arbetskraft, skapas heller inga jobb på skattesänkningar och klyftor. Därför har man ett val: antingen sänker man skatten för de tio procenten i samhället som är rikast för att en låglönemarknad ska skapas, eller så är man klok nog – ekonomisk och moralisk – att man fattar att ekonomisk fördelningspolitik inte handlar om att klappa människor på huvudet. Det handlar om att bäst jobb skapas, klyftor minskar, fler betalar skatt, och… här kommer det… efterfrågan på varor och tjänster ÖKAR!
Ett bra exempel på dumma skattesänkningar är moderaternas flört med McDonalds. Regeringen sänkte skatten till hamburjekedjan med 200 miljoner för att de skulle anställa fler. Utan motkrav dessutom. Klart som fan McDonalds tog pengarna och inte anställde fler för att…
McDonalds kommer inte anställa fler för att de får sänkt skatt. McDonalds anställer fler när de säljer fler hamburgare. Därför måste inkomstskillnader minska – för att öka efterfrågan.
Alltså – minskade inkomstskillnader är inte bara moraliskt rättvfärdiga – de är ekonomiskt – både ur tillväxt och arbetsperspektiv nödvändiga för att ett samhälle ska nå framgång.
Men tack Katarina – för att du till skillnad mot dina kollegor i Riksdagen är ärlig med vad du tycker. Nu har väljarna är sann bild att förhålla sig till.
/Sara
Det talas om förnyelse. I det lägger man till ord som utanförskap. Och livspussel.
När den allmänna debatten talar om dessa ting tycker man att det största partiet i Sverige inte ska anamma dessa begrepp när man inte håller med. Men icke.
Socialdemokraterna pratar titt och tätt om livspusslet. Hur vissa lever i utanförskap. Moderaternas triangulering har lyckats. Sossar snackar som moderater.
Vad är problemet? Problemet skapas med dessa begrepp. Utanförskapet bekräftar inte per automatik vad som är innanförskap. Utanförskapet gör allt strukturlöst. Beror utanförskapet på arbetslöshet? Migration? Ojämställdhet? Who knows! Men ”de” lever i alla fall i utanförskap.
Problemet med ordvalen är att de skapar nya problem. Livspussel. Kanske det fulaste ordet skapat av en politisk strateg. Någonsin. (Kommer någon på något fulare – hojta till!)
Livspusslet – människor får inte vardagen att gå ihop. Beror det på stressade arbetsliv? Många aktiviteter? Ojämställdhet? Who knows! Människor har i alla fall svårt att få ihop livspusslet.
Den starkaste tendensen är i varje fall att både utanförskap och livspussel som begrepp gör företeelser i samhället strukturlösa. Utanförskapet berättar inte om klass och vad klassamhället gör med individen. Livspusslet berättar inte berättelsen om kvinnorna som jobbar dubbelt och männen som inte tar ansvar för hushållet eller som inte tar ut sin föräldraförsäkring.
Samtidigt talar mitt parti. Det jag är medlem i. Det jag lägger mitt själ och hjärta i, om förnyelse.
Vad är det? Är det att anpassa sig till en värdekonservativ debatt om familjen som helig? Som fattar besluten kring köksborden och där politiken inte får diktera villkoren? Är det att inte tala om ojämställdheten i vårt land? Är det så känsligt att man inte vågar tala om klass längre?
Jag tror det. Den värdekonservativa vinden som blåser över Sverige gör Socialdemokraterna rädda. Man vet att en individualiserad föräldraförsäkring skulle lösa problematiken i vardagen för många. Kombinerat med flexibla arbetstider. Nattförskola. Och så vidare. Men man vågar inte vara ideologisk. Istället pratar man om livspusslet. Begreppet som gör det privata opolitiskt. Begreppet som används i en jämställdhetkontext – där lösningen blir att man rear ut hushållstjänster som kan damma och putsa åt en.
En progressiv socialdemokrati handlar om att sätta riktningen framåt. Att se balansen mellan en klassisk analys med vad samhället behöver just nu. Det är inte damming och moppning av någon annan, det är en framåtsyftande jämställdhetspolitik, en vass mångfaldspolitik och en ekonomisk politik som ser till hela samhället och inte bara till några. En ekonomisk politik som ser till det mest effektiva för så många som möjligt. Som får människor att nå sina drömmar. Då är det skamligt att tala om förnyad syn på livspusslet och debattera med termen utanförskap. När man i sin ideologiska ryggrad vet att begreppen inte löser några problem. De skapar nya, precis som en vis man en gång sa.
Tittar på Agenda. Ser Nyamko Sabuni. Många skulle kalla henne för assimilerad. Inte jag. Hon är en produkt av sig själv. Därför ger regeringen också henne ansvaret för frågor som är för jobbiga att tas hand om av en vit man – hon är nämligen inte feminist och hon vill ha ett assimileringssamhälle.
Trots det menar hon att alla måste bli som henne. Man ska ”anpassa sig”. Lära sig de ”svenska värderingarna”.
Det finns så mycket i hennes retorik som är tokig. Hennes utgångspunkt för det svenska verkar vara att steg för steg dra bort lager av en själv som påminner om något som i vårt samhälle är onormalt.
Men det är ju inte onormalt. Det är inte onormalt att inte komma i tid. Många gör det. Även vita – hör och häpna. Tyvärr dör 18 kvinnor varje år för att en man man en gång sagt att man älskar har slagit än till döds – dessa är vita – hör och häpna. Vårdnadsbidraget – som strider mot det Nyamko Sabuni menar är svenska värderingar, nämligen jämställdhet – är motsatsen av jämställdhet – infört av hennes borgarkamrater i regeringen – dessa är vita – hör och häpna.
Osvenskt kan göras av den mest svenska.
Nyamkos utgångspunkt kan inte vara ett kollektiv av människor som beter sig exakt likadant. Precis som att man inte kan utgå från att alla vita i vårat avlångfa land beter sig likadant. Det är onormalt.
Utgå istället från en analys där alla individer i Sverige är svenskar – för att man just bor i Sverige. Det är diskrimineringen jag vill åt – inte människors olikheter. Det är klassamhället och ojämställdheten jag vill åt – inte etniciteten.
Nyamko vill istället anpassa individer till en norm som har väldigt många sprickor. En norm som även normen bryter mot. Argumenten skulle fungera om svenskhet var att komma i tid – men det är ett sätt att bete sig. Argumentet skulle hålla om svenska män och kvinnor levde jämställt – men det gör man inte.
Kom tillbaka, Nyamko, när analysen stämmer, så att din assimileringsprocess åtmindstånde har ett bevisligt innehåll -inte på tomma fördomar om hur ”vi” beteer oss.
Per Gudmundsson skriver i dagens SvD ledare att socialdemokratin kommer på nya kampanjmetoder som Sq2540sthlm istället för en ny politik.
Jag tvivlar på att Per är upprörd över kvinnors konsumtion. Hela hans ideologi bygger på konsumtion. Per är orolig att dessa kvinnor ska rösta rött. Men hör och häpna; man är inte per definition borgare för att man bor i en bostadsrätt. Man är heller inte per definition borgare för att man är akademiker.
Det som gör mig mest upprörd över SvDs ledarskribent är inte att han är höger – gud vet hur många debatter man har haft med dem – med för att han försöker visa sin analys ur ett jämställdhetsperspektiv och inte vad han verkligen menar. Han skriver bland annat såhär:
En kritisk betraktare ser möjligen också en motsättning mellan de slanka modellerna på bilderna från detta ”modeevent”, och farhågorna för den samhällsutveckling med ”modebloggar där unga tjejer laddar upp bilder på trådsmala modeller” som Mona Sahlin nämnde i sitt sommartal i helgen. Men mer intressant är att fundera på varför detta händer nu.
Det här är ju den mest stigmatiserande analys av en feminist sen 90-talet! Varför är det en motsättning att som sosse vara modeintresserad eller gilla Cosmopolitans? Han är inte sur över Sq2540sthlm, för det dom gör. Utan för vad dom tycker! Hela Per Gudmundssons politiska karta över väljare har rasat samman. Han är desperat. Och bästa sättet att få folk att förakta Sossetjejerna som är med i Sq2540sthlm, är att säga att det inte är politiskt korrekt!
För faktum är ju att det är exakt det här Socialdemokratin behöver – plattformer där man kan diskutera politik och forma den socialdemokratiska visionen utan att behöva sitta i ett Folkets hus en regnig torsdagkväll. Så många forum som möjligt som lockar människors intressen i storstaden är bra- och nödvändiga för att vinna nästa år. Och den blotta tanken får ju Gudmundsson att kissa på sig.
Jag är inte för sånt där med band, men förklaringen:
”Because everyone should have the right to tie the knot”
gör att alla borde haffa ett sånt här!
Vad ger 60-åriga män rätten att ge en snuskiga blickar? Som om en stressig, regnig förmiddag i tunnelbanan inte vore bajsig nog. Let me tell you mister: ölmage, ful frisyr och dressmans batistinibyxor är äckligt nog. Om du någonsin ens kollar åt någon tjejs håll igen kommer jag ge dig mer än en mördarblick.
Nu tar jag ledigt. Mycket länge. Förvänta er ingenting här. Och eftersom jag inte tillhör den kristna kultursfären tänker jag avsluta med en befallning! Softa! 2008 kommer att bli ett bra år. Puss.
Utställning på Forum för levande historia:
Folk samlas för att se judar skrubba gatan med tandborstar i Wien 1938.
Tre svarta cirkusarbetare lynchas i 1920-talets USA.
Dagligen misshandlas och kränks ungdomar i Sverige.
Överallt finns åskådarna som ser men kanske inget säger. Om de agerat annorlunda, vad hade hänt då?
Utställningen undersöker vem åskådaren är och vad som gör det möjligt eller omöjligt att ingripa.
Kom till Forum för levande historia, i Gamla stan. Utställningen börjar den 9 november.
Senaste kommentarer