Johanna sa att bilden var poetisk. Och det är den banne mig. Poeten och Liten i väntan på att jag ska avsluta ett möte. Det är när man har Liten med sig som det här uppdraget får sina rätta proportioner. För i politiken tycker alla att de är viktigast på jorden. Och i Almedalen vet alla att de måsta vidare till nästa ställe och nästa glas rosé för att räknas. Politiken är en del av livet. Skitviktig. Men en annan del är att sitta och vänta på Liten, när hon väljer ut det vackraste bladet i hela Almedalsparken för att ge det till mig.
Har ställt in motionsloppet Valspurten som jag var anmäld till. Inte på grund av rosévinsbakfullekoma utan för att jag har vaggat en ettåring med tandsprickning i skift hela natten. Det gör så ont att hon river i munnen så att det blöder. Och vi kan inte göra någonting.
Och nu läser jag att Sven-Otto Littorins fortsatta karriär som arbetsmarknadsminister också verkar vara inställd. Av personliga skäl. Så här kort tid innan valet. Oj.
Jag är ett unikum på denna jord. Jag bor ihop med en ettåring och kan inte sova. Klockan är 01.19 och jag kan för allt i världen inte sova. Och så är jag jättenervös för strax efter klockan 06.00 kommer hon att slå upp sina stora bruna ögon och vilja leka. Jävlar.
Jag tror att jag inte kan sova för att vi hade namnkalas för henne idag. Är uppe i varv. Den finaste familjen och vännerna du kan tänka dig kom för att fira henne. Och det var så jävla häftigt. För jag har aldrig varit så stolt över något i hela mitt liv. Och det bästa är att jag bara är stolt i ordets bästa bemärkelse. Inte på gränsen till uppstudsig. Absolut inte. Inte självgod. Jag har en otrevlig tendens att bli det ibland. Som en gång i mellanstadiet när jag hoppade över tre meter i längd. Usch. Men inte nu. Kanske för att hon inte är en prestation. Det är inte min förtjänst att jag är stolt. Det är hennes. Bara hennes förtjänst.
Jag är så stolt över Liten. För att hon aldrig någonsin kompromissar med sig själv. För att hon älskar sig. Och för att hon skrattar så gott varje dag. Jag hoppas att hon lovar sig själv att alltid fortsätta med det.
Förra veckan, strax innan streptokockerna bosatte sig i hennes hals matvägrade hon. Så fort den slaskiga barnmaten kom i närheten av hennes mun snörptes den ihop till ett belåtet streck. Vi trodde länge att det berodde på sjukdomen, men icke. En dag tog hon helt enkelt över Poetens tallrik och visade vad hon ville. Hon vill äta själv. Hon vill äta vuxenmat själv. Så vi stod mellan valet att äta saltfritt i två veckor tills hon fyller 1 och enligt Livsmedelsverket får äta salt. Eller bara köra. Och ge henne det vi äter. Vi gjorde det senare. Konsekvens? Hon är lycklig. Poeten är lycklig. Jag är lycklig. Vi äter tillsammans. Alla jublar.
Hon är hon. Det kan varken vi, Gud eller Livsmedelsverket ändra på.
Så anmäl oss till barnavårdsnämnden, dårå.
När man får barn ska man tydligen bli så uppslukad av barnet så att resten av världen försvinner i ett blurr. Det hände inte mig då. Men nu, nu är det andra bullar. Det är hon för hela slanten. Mat, sömn, och lek. Små, små antydningar till ord som kanske kommer och de rultande små stegen. Hon äter upp mig! Läser tidningen på morgonen, men ser inte vad som står. P1 står på hela dagen, mest som en ljudridå. Jag hänger bara med i hennes utveckling och alla nyheter med ordet barn någonstans i rubrik eller ingress.
Det som gör mig mer förbannad idag, än när jag själv inte hade barn, är de sjukt olika villkor som barn växer upp med.
Ett exempel är att föräldrarnas utbildningsnivå för allt större betydelse för barnens betyg. Barn väljer inte sina föräldrar, men de föräldrar de har får avgörande betydelse för om barnet ska kunna uppfylla sina drömmar. Anledningen?
Skolverket självt har bland annat pekat på ökad skolsegregation och en undervisning som till stor del baseras på individuellt arbete.
När läraren låter eleverna själva söka kunskap och lösa uppgifter är risken stor att de svaga inte hänger med.
Ett annat exempel är den sjuka kö som i två veckor hindrat mig från att fixa vaccin till Liten. Johanna har sett den – och tipsar om kändismorsorna som dissar den. Jag vägrar också ställa mig i den. Av den enkla anledningen att Liten inte kan sitta still så länge. Så jag sätter min förhoppning till att kön blir kortare för varje dag. För 4 000 kronor per år kan man förstås gå före före i kön. Före barnen i riskgrupperna. Före de som verkligen behöver det. Jag talade istället med mina partikamrater i landstinget och frågade varför man som i landstinget i Skåne inte kan kalla barnen till vaccinering så att man slipper köa? För att alla barn ska få vaccinet smidigt. Men den ansvariga Filippa Reinfeldt (m) avsäger sig ansvaret.
Kalla mig gärna för en patetisk Fröken Sverige-citerare men när orättvisorna drabbar barn så vidrigt hänsynslöst så ger det syre till mitt politiska engagemang. Hellre en supervård till alla barn. Än en fin atmosfär till Pernilla Wahlgren:
Jag har nämligen införskaffat årskort föralla barnenpå ”Martina” och därför kunde vi nu ta sprutanallihop, utan köer, väntetid och i en trevlig och mysig atmosfär som ungarna verkligengillar! (För att inte tala om vi föräldrar…!)
Jag har själv gått till Sophia-hemmet i flera år när jag harblivit sjuk( då jag har en sån försäkring)och jaghar verkligen längtat efter att de skulle öppna enliknande mottagning även för barn! Så när jag fick höra talas om ”Martina”, så anmälde jag barnen direkt!
…var fullplanerad med kul stuff. Istället blev det:
- två gånger sex timmars skrikmaraton.
- utan varken mat eller sömn.
- tills vi försynt kom fram till att det kanske var något annat fel än allmänt breakdown och ringde vårdguiden.
- som rådde oss att uppsöka barnakuten på Astrid Lindgren vilket vi också gjorde.
- funktionskontroll.
- blod över allt eftersom hon prompt vägrade plåster på fingret.
- diagnos: streptokocker i halsen.
- åtgärd: kåvepenin med fruktsmak.
- ömdöme från patient: bra där era nötter till föräldrar som varken fattar de subtila eller stora gesterna. MVG till medicinen.
- och nu? jorå, okej.
Ett väldigt sorgligt telefonsamtal på kvällskvisten kastar nytt ljus och får det här att se ut som världsligt gnäll. Vi lever. Snart har vi hälsan allihopa. Allt är faktiskt väldigt bra.
Jag lovade Darth Vader att ta med mig solen hem från Mallis. Och voila! Efter fem dagar snålblåst och regn uppenbarar den sig lite blekt och blygt över Stockholm idag. Jovars, det har varit en mysig semester. Men jag som aldrig tidigare tyckt att det är speciellt jobbigt att ha barn, bara enormt intensivt, känner mig besegrad. Det är faktiskt jobbigt att som ensam förälder åka på semester med en som inte ens ha fyllt ett. Hon förstår inte stopp, inte och snälla, bit inte katten i svansen en gång till. Vi åkte med Litens fadder men eftersom Poeten inte var med fick jag ta alla nätter själv, även the horror night när näsan rann, halsen gjorde ont och en halv graders feber inte kunde ge den lilla tjejen ro i kroppen. Samtidigt är det förstås spännande. Nu vet jag att jag kan. Och att uppleva världen genom hennes ögon är inte så lite vidunderligt. Och hon blev hon lite av en kändis på hotellet. Personalen hejade på henne och kyparen skrattade gott när han efter en kvällsservering insåg att hon följt efter honom hela kvällen krypandes.
Nu kör vi vidare med snorslangen som hon efter höstens alla förkylningar kan stoppa in i näsan själv. Väldigt sött!
Här hemma kanske vi är på väg mot en förskoleplats på andra sidan årskskiftet. Jag hade gärna hängt med henne hela våren men med tanke på hur social och utåtriktad hon är tycker vi att hon ska få börja tidigt i vår. Hon skulle liksom inte nöja sig med mindre.
Annars.
Cecilia Malmström är ny kommissionär. Inte alls illa pinkat av Reinfeldt. Jag trodde inte han skulle våga. Men så fick väl inte Sverige och Bildt posten som utrikeskommissionär. Och så Maud Olofsson och Vattenfall. Herregud vilken härva. Har inte hängt med i detaljerna och hänvisar till Eva Franchell.
…ty utan den skulle både Liten, jag och Poeten i bästa Pippianda försmäktat detta år.
Kongressen var toppen, tackar som frågar. Hann dock inte med att blogga någonting. Eftersom jag var föredragande på ungdomsavsnittet ägnade jag dagarna främst till att redigera texter och tillsammans med Raimo och Thomas sy ihop komprimisser med ombuden. Det blev bra! Mest stolt är jag över beslutet om att unga arbetslösa ska få skräddarsydd hjälp i form av jobb, praktik eller utbildning från dag ett. Med regeringens politik måste man vänta tre månader innan man ens får stöd av arbetsförmedlingen – ett rent slöseri den kraft som finns.
Tackar Liten och Poeten för hel natts sömn – en avgörande del i att första dagen på föräldraledigheten skulle bli så underbar. Vi har lekt som galningar – först på biblioteket och sen på öppna förskolan. Hon har lika sött som en nyföding och ätit smaskande som det anstår en gourmand. Det är så fantastiskt att få vara med henne!
maja skriver:
ah. blandning av välling och politiskt skärpa är så genial. det blir säkert bra efter den 2 november också.
Då kör vi på det. De få läsare systrarna Yazdanfar har kvar ska förstås lydas.
Det blir långa dagar i det här uppdraget. Tisdagarna brukar vara värst. Igår hann jag träffa Liten en kvart på morgonen. När jag kom hem låg hon och sov krampaktigt hållandes i den SovKanin som mormor gav henne på BB. Men jag vägrar få dåligt samvete över det. I morse busade vi igen. Vi brukar göra så. Jag tar hand om morgonleken så får Poeten som sköter nätterna en extra timmes sömn. Det sägs att barn känner igen dåligt samvete och därför gallskriker när mammor sticker. Liten skriker när alla sticker, så där har jag väl lyckats. Hon är som en Border Collie som tycker att alla ska hänga med henne jämt. Och självklart ska hon vara i centrum.
Det jobbiga med att vara riksdagsledamot är inte arbetsuppgifterna. De är roliga och utmanande till allra största del. Det jobbiga är det dåliga samvetet över allt man inte hinner. Det var en del i mina funderingar på om jag skulle ställa upp i nomineringsprocessen om ny riksdagslista för socialdemokraterna i Stockholms län. Jag gjorde en mental plus- och minuslista. Det är roligt men slitigt. Det är viktigt men Liten är just det, Liten. Det är utmanande men också en del av ett tufft klimat som inte alltid plockar fram det bästa i alla människor.
Och sen har vi ju det stora rejäla plusset. Jag vill bidra till att göra vår plätt på jorden lite bättre. Eller som en klok vän säger, den enda meningen med livet är att lämna över en bättre värld till barnen (inte bara dina egna barn). När jag skriver det blir det lätt en Fröken Sverige-säjning. Men inte när han gör det, jag lovar.
Hur som helst. Politiken är det enda demokratiska verktyget vi har. Jag vill försöka få förtroendet att använda det igen.
Så igår presenterade valkommittén förslaget på riksdagslista. Jag hamnar på plats nummer 2. Självklart är jag, med vetskapen om att beslut tas på valkonferensen den 21 november, hedrad över det förtroende visats mig. Jag är också glad över det förslag på toppkandidater till landstinget som tagits fram. Ilja, Lasse, Helen och Erika är jäkligt bra mix av framtidens socialdemokrati i Stockholm.
I höst blir det många kongresser. Det blir spännande. Men sen längtar jag till valrörelsen. Det är då det gäller.
Senaste kommentarer