Så här ser det ut. Efter en intensiv helg med valupptakt , folkfest och affischeringsstart har jag däckat i ordinarie sittläge.
På TV? Kollade Agenda. Jäklar den där sd-snibben, alltså. Han borde undvika att klä sig som en strandraggare när han ska prata i TV. Gudrun krossade men på idioti rår inte ens Gudrun. Nu tittar poeten på någon ringaste med hästar och rök och blod. Jag förstår inte och går därför till sängs.
Jag och syrran har ätit affärslunch och har riktigt skarpa planer. Nu ska jag bannne mig tömma mailboxen.
Johanna sa att bilden var poetisk. Och det är den banne mig. Poeten och Liten i väntan på att jag ska avsluta ett möte. Det är när man har Liten med sig som det här uppdraget får sina rätta proportioner. För i politiken tycker alla att de är viktigast på jorden. Och i Almedalen vet alla att de måsta vidare till nästa ställe och nästa glas rosé för att räknas. Politiken är en del av livet. Skitviktig. Men en annan del är att sitta och vänta på Liten, när hon väljer ut det vackraste bladet i hela Almedalsparken för att ge det till mig.
Packar för Almedalen. Ner med allt i de stora blå IKEA-kassarna. En med kläder och en med papper och dator. Tjoff.
Ska vara med på seminarier om allt ifrån sexualpolitik till socialt företagande. Det ska bli riktig kul. Men det jag är mest nervös för är SKTF-loppet Valspurten som jag har anmält mig till. Jag har för första gången sedan jag spelade fotboll mellan 7 och 17, typ tränat regelbundet i mer än tre månader. Joggat. Ledsagare har förstås Linna och träningsskolan varit. Linna, MarathonMia och en övertygelse om att jag mår så jäkla mycket bättre när jag rör på mig. Men träningen har jag skött vid sidan om. Inte velat visa upp. Tycker att jag springa för långsamt för att skylta med det. Så det är ett stort steg att springa inför en hel del kollegor.
Under våren har jag sprungit upp till 12 kilometer per gång. Steg för steg. Inga problem. På onsdag morgon ska jag springa ynka 3,5. Tänkte skojjogga distansen i morse för att känna av farten. Det gick helt åt helvete. Spyfärdig fick jag börja gå innan jag ens hade fått upp flåset. Men jag tänker springa på onsdag. För det är ett litet steg för mänskligheten. Men ett enormt steg för springande Maryam.
I den här sjukförsäkringsdebatten har jag funderat mycket på människans värde. Människovärdet har förminskats till att tjäna ihop mest pengar. Till och med när man har en dödlig cancerdiagnos. Sedan kan man vira in sig i procentsatser och bortre parenteser. Men det är en rutten människosyn i en rutten värld.
Men då måste jag be er läsa följande. Liten har den bästa och finaste av faddrar, vi säger så, i kyrkan skulle man nog säga gudmor. Igår på namngivningen läste hon följande tolkning av Emil Jensens text. Den är väldigt bra när cynismen förlamande våta filt riskerar att lägga sig på dig.
Välkommen till världen – den är stor och orättvis
Inget har något värde här – men allting har ett pris
Vi har skapat sjuka normer – vi har kruvat ideal
Du stöps i fruktansvärda normer – tills du kallas för normal
Man blir straffad om man flyr
Från krig, terror och tortyr
Och tvingas leva under jord
I du gamla, du fria, du fjällhöga nord
Ja, mycket har gått snett – visst är vår tid katastrofal
Men det är en vacker värld som ruvar på stor potential
Just därför är du välkommen till världen lilla vän
För den behöver dig, och du behöver bli en del av den***
Välkommen till jorden – den är misshandlad och skör
Vi skövlar urskogar och regnskogar tills hela arter dör
Vattnet som vi en gång drack är fränt som fotogen
Solen som gav liv en gång är nu cancerogen
I havet blommar algerna bland olja och bensin
Sydpolen och nordpolen smälts ner som stearin
Ökenspridning – allt ska bort! Vi rear ut vår jord
Kyotoavtal skrevs och revs men det var ändå bara ord
Ja visst är jorden skör men den är också underbar
Kanske inte helt perfekt – men det är den enda jord vi har
Just därför är du välkommen till jorden lille vän -
för den behöver dig och du behöver bli en del av den.***
Välkommen till livet – det är lätt att längta bort.
Det är en plåga hela tiden – och den plågan är för kort.
När man är ung och har allt framför sig – vill man helst ha skiten bakom sig
Och när man är gammal nog att njuta är det redan kört för dig
Men liv har uppstått och det är väl tillräckligt i sig
Jag vet, du valde inte livet, livet valde dig.
Men jag lovar – när du provar det ett tag – det går
Är det värt varenda dag du får.
Så välkommen till världen, jorden, livet och så Solna då förstås,
För vi behöver dig och du behöver bli en del av oss.
…var fullplanerad med kul stuff. Istället blev det:
- två gånger sex timmars skrikmaraton.
- utan varken mat eller sömn.
- tills vi försynt kom fram till att det kanske var något annat fel än allmänt breakdown och ringde vårdguiden.
- som rådde oss att uppsöka barnakuten på Astrid Lindgren vilket vi också gjorde.
- funktionskontroll.
- blod över allt eftersom hon prompt vägrade plåster på fingret.
- diagnos: streptokocker i halsen.
- åtgärd: kåvepenin med fruktsmak.
- ömdöme från patient: bra där era nötter till föräldrar som varken fattar de subtila eller stora gesterna. MVG till medicinen.
- och nu? jorå, okej.
Ett väldigt sorgligt telefonsamtal på kvällskvisten kastar nytt ljus och får det här att se ut som världsligt gnäll. Vi lever. Snart har vi hälsan allihopa. Allt är faktiskt väldigt bra.
Tre veckor kvar till föräldraledigheten. Debatten om riksdagsledamöternas arbete. Själv går jag omkring i ett vakum. Liten är så rosslig i halsen och låter, enligt Poeten, som en storrökare med förkärlek till filterlösa cigaretter. Trots att Poeten har tar hand om henne oroliga nätter sover jag som en kratta. Måste bli bättre på att stänga av. Nåja, halsonten gör att hon inte kan få i sig någonting annat än välling. Vilket gör att den månatliga konsumtionen på 30 liter Sempers Fullkornsdito rimligtvis borde öka. Som att hälla i sig PET-flaskestora doser av lättflytande havregrynsgröt. Kommer aldrig att förstå.
Samtidigt försöker jag klämma in allt som ska bli klart innan 2 november. Försöker vara realist. Måste maila några och göra dem besvikna. Vill inte ha en massa surdegar med mig in i tillvaron med Liten.
Och så funderar jag på granskningar. Kalla fakta har fixat en databas med råfakta. Bra så. Lätt för vem som helst och kolla mig och mina kollegor. Fast i ärlighetens namn kanske de borde skriva allt? Hela sanningen? Som att ledamot Yazdanfar varit föräldraledig under mandatperioden och missat voteringar. Eller att jag sitter i Europarådet och är Strasbourg fyra veckor per år? Bortsett från det har jag bra närvaro så det är inte det jag är bekymrad över. Det som stör mig är den totala den resterande avsaknaden av en kvalitativ granskning. Vi är 349 ledamöter i riksdagen. Våra chefer är väljarna. Det är de, som var fjärde år, belsutar om de vill ge oss sitt förtroende. Men de har ingen möjlighet att följa oss i sitt dagliga arbete. Därför är vi, och de beroende av media. Riksdagsledmöter som går på alla mätbara möten på Helgeandsholmen och i övrigt sitter och rullar tummarna får i Kalla Faktas granskning väldigt bra cred. Det tycker jag är fel. Jag tycker att jag som riksdagsledmot ska fundera på vad jag gör här. Jag får ett oerhört bra arvode men då ska jag, för att uttrycka mig högtravande, också arbeta i demokratins och idéernas tjänst. Jag har ansvaret att i min arbetstid få till en mix som gör att jag kan träffa väljare, skola mig kring aktuella ämnen, debattera viktiga frågor och lagstifta. Det innebär för att ta aktuella exempel för mig att gå på justitieutskottets möte, läsa viktiga böcker, träffa en SAM-klass från Kungsholmens gymnasium, skriva på en rapport och svara på intervjufrågor från MUF-Stockholms medlemstidning. Det är svårt, tidsödande och dyrt att granska. Men inte desto mindre viktigt! Så det är min stilla önskan. Granska på. Granska enkelt och kvantitativt. Men gör det också med djup och finess.
Alldeles för många gånger känner jag mig som tjuren Ferdinand på julafton:
- Se mitt arbete! Granska det! Kritisera det! Och låt mig svara…
…kommer den här bloggen igång igen efter den 2 november. Då blir jag föräldraledig. Fram tills dess funkar det helt enkelt inte. Grejen är att min vanliga bloggtid, mellan 20 och 22, då jag förr såsade framför TVn, löste surdegsmailen och allt det där, numera är upptagen av Liten som vill busa fram till hon stupar i säng. Någon gång mellan 20 och 22. Nej, vi har ingen läggtid. Vi är sådana ansvarslösa människor som vågar säga blä till naughty corner. Hon får gå och lägga sig när hon är trött. Precis som alla andra människor.
Och då inser jag. Kanske, kanske är det så att den här bloggen, eller i alla fall min halva av den, efter den 2:a november kommer att förvandlas till en föräldrablogg. Så då vet ni var ni inte inte ska titta in igen. Eller kanske ska ni bevaka just det datumet om ni vill läsa om ännu en till heltidsmorsa i etern.
För övrigt tog jag nyss bort en spamkommentar här. Fuck, fuck, fuck, fuck, fuck, fuck stod det.
Hon är så vacker när hon sover. Själv har jag inte fått mig en blund. Det är den bästa av gåvor. Att kunna sova lugnt.
Det är så ljuvligt hur Bo Kaspers Orkester kan beskriva det vackra.
Två dagar innan hösten kom 2009 fick Liten för sig att hon skulle sova själv i sitt egna rum. Ungefär samtidigt som Obama skulle genomföra sin sjukvårdsreform och Israels regering fick dåndimpen på Aftonbladets kultursida. Med det första regnet reste hon sig upp och började sin vandring från soffbordet till soffan och tillbaka. Samtidigt som arbetslösheten närmade sig 12 procent sträckte hon sig mot fruktskålen, tog en nektarin och tuggade på den med sina två halva tänder som om hon aldrig gjort något annat. När den illegitimt valda Ahmadinejad presenterade sitt kabinett klappade hon händerna och rullade höfterna till sexistisk hiphop.
Livet är både stort och litet, hemma och ute, jämnt och hela tiden just nu. Jag längtar till jobbet men också hem. Hela tiden.
Från och med november ska jag vara föräldraledig. Jag längtar så jag spricker men bävar samtidigt. Men sådan är hösten. Så är livet.
Grannen ovanför bilar just nu upp sitt kök. Klockan 8 varje morgon. Vi håller på att mista allt förstånd. Liten vägrar öronskydd, tittar upp mot taket och skäller ut dem. Och frågan uppstår en gång till. Vad fan är det med hantverkare och börja jobba sådär aptidigt?
Senaste kommentarer