Förra veckan, strax innan streptokockerna bosatte sig i hennes hals matvägrade hon. Så fort den slaskiga barnmaten kom i närheten av hennes mun snörptes den ihop till ett belåtet streck. Vi trodde länge att det berodde på sjukdomen, men icke. En dag tog hon helt enkelt över Poetens tallrik och visade vad hon ville. Hon vill äta själv. Hon vill äta vuxenmat själv. Så vi stod mellan valet att äta saltfritt i två veckor tills hon fyller 1 och enligt Livsmedelsverket får äta salt. Eller bara köra. Och ge henne det vi äter. Vi gjorde det senare. Konsekvens? Hon är lycklig. Poeten är lycklig. Jag är lycklig. Vi äter tillsammans. Alla jublar.
Hon är hon. Det kan varken vi, Gud eller Livsmedelsverket ändra på.
Så anmäl oss till barnavårdsnämnden, dårå.
0 Responses to “Hon är så mycket hon”