Liten med namn – och jag kan inte sova

Jag är ett unikum på denna jord. Jag bor ihop med en ettåring och kan inte sova. Klockan är 01.19 och jag kan för allt i världen inte sova. Och så är jag jättenervös för strax efter klockan 06.00 kommer hon att slå upp sina stora bruna ögon och vilja leka. Jävlar.

Jag tror att jag inte kan sova för att vi hade namnkalas för henne idag. Är uppe i varv. Den finaste familjen och vännerna du kan tänka dig kom för att fira henne. Och det var så jävla häftigt. För jag har aldrig varit så stolt över något i hela mitt liv. Och det bästa är att jag bara är stolt i ordets bästa bemärkelse. Inte på gränsen till uppstudsig. Absolut inte. Inte självgod. Jag har en otrevlig tendens att bli det ibland. Som en gång i mellanstadiet när jag hoppade över tre meter i längd. Usch. Men inte nu. Kanske för att hon inte är en prestation. Det är inte min förtjänst att jag är stolt. Det är hennes. Bara hennes förtjänst.

Jag är så stolt över Liten. För att hon aldrig någonsin kompromissar med sig själv. För att hon älskar sig. Och för att hon skrattar så gott varje dag. Jag hoppas att hon lovar sig själv att alltid fortsätta med det.